fightforyou

Och det är fantastiskt!
Jag trivs jätte bra, med människorna, staden, pulsen, ja allting.
Det enda som är lite konstigt är att allting är bakvänt, jag menar .. Vänstertrafik?!

Idag när jag gick och strosade på gatorna i Dublin så längtade jag så efter honom, önskade han var här för att dela detta med mig. Det är så otroligt! Ett helt nytt ställe, och här ska jag bo!
Det hade varit så underbart om han var här och upplevde alla känslor som jag känner.

Är övetygad om att detta kommer bli jätte bra faktiskt. Jobbet börjar imorgon och jag är så trött!
Har inte sovit någonting på mer än 30 timmar, ganska overkill men så går det :/

Ja jäklar ja. Personerna jag bor med är också härliga människor, precis som mig som älskar att skratta, det är uppskattat :))

Nu saknas bara DU!

Jag har skrivit i denna bloggen i mindre än en månad men mycket har förändrats sen jag började skriva.
Allting är verkligen helt annorlunda nu, I början så visste jag verkligen ingenting och jag tänkte att det bästa man kan göra är att bara ställa ultimatum och dra om det inte blir som man vill på en gång, men jag har verkligen börjat tänka om.

Fan det är väl klart att jag inte ska lämna den människan jag älskar när han behöver mig som mest? Det är ju bara helt iskallt att göra så, fan inte humant.
Även om det finns stunder då jag tvivlar och är rädd så vet jag att vi visst kan klara det, DU kan klara det.
Även om det inte går som man vill från första början så brukar det sluta ganska bra ändå.

Fan livet ger en prövningar och motgångar hela tiden det är bara att lära sig att hantera det på rätt sätt, detta är inget annorlunda än alla andra motgångar, det är bara en motgång och jag (och du) kan övervinna det hur lätt som helst egentligen.
Hitta styrka nu, hitta modet, hitta dig själv, och om en (och en halv) månad så kommer du till mig I Dublin och jag kommer inte släppa taget om dig.
Hur det än blir med allt och med oss så ska du veta att jag alltid kommer finnas där för dig när du behöver det.
Du är en otroligt fin människa, och varje minut med dig är något som jag värdesätter, du får mig att skratta, du får mig att känna mig trygg. Jag kan inte annat än att älska dig. Jag är tacksam över att jag får vara en del av ditt liv.



Jag lämnade honom på tågstationen, det kommer bli oerhört tomt utan honom. Samtidigt var det en lättnad att veta att han kom härifrån. Nu kan jag börja fokusera lite mer på det jag håller på med. Fixa det sista plugget, packa klart mina väskor och göra ett riktigt bra jobb när jag börjar på Måndag.
Och jag kommer räkna dagarna tills du kommer till mig och kramar mig och kysser mig och älskar mig.

Det är ett svårt val av livsväg du har valt, men alla kan göra misstag och du har chansen att börja om. Det är det som är så otroligt bra. Det har inte gått så långt att du inte kan göra någonting åt det och det är skönt!

Fan va hattigt detta inlägg blev, det är bara så mycket jag vill skriva. Jag har oerhört mycket känslor inom mig just nu, både positiva och negativa.
Men de senaste dagarna har jag bara känt mig lugn över allting, bara velat ta vara på varje sekund med dig och försöka göra det bästa utav det.

Det är skönt att känna sig lugn, jag ska nog fortsätta med det.

Tack för idag

Fan va fort det kan gå, ena dagen har man vissa planer och andra sitter man i förhör.
Sjukt liv?
Han blev upplockad av Polisen idag nämligen, helt otroligt. Dom tog honom när han skulle hämta posten.
Jag satt och väntade hemma hos mig på att han skulle höra av sig för jag skulle köra honom till tåget som gick mot huvudstaden. Men det blev lite ändrade planer där.

De tog datorn & mobilen.
Men dom släppte honom, så han åker till sthlm iaf, även om det blir senare ikväll.

Shit vilken sjuk värld.
Jag är glad att jag ska komma härifrån och han borde vara evigt tacksam över att han har en skyddsängel som ville ge honom en chans till. Fan ett annorlunda beslut och han hade inte varit en fri kille längre..
Nej nej nej nu får det ju vara nog.

Usch jag älskar dig och detta gör jätte ont :/

Nu ligger han här bredvid mig och sover och det känns så himla skönt att han är här.
Våran sista natt ihop på längre, han åker till sthlm imorgon och jag reser till dublin på söndag :/
Men det ska gå bra, jag måste bara se till att försöka att inte oroa ihjäl mig.


<3 Love you

om hur man slutar ett heroinmissbruk, och hur man fortsätter leva utan att missbruka och hur man hjälper sin älskling att bli fri!
Riktigt nyttig läsning, ni kan gå in här jag har setat och läst hela kvällen, vilket nöje.
Men jag vill hjälpa, jag vill faktiskt ha ett liv med denna människan.
Jag är beredd att kämpa för honom!

SÅ ÄR DET!

Nu ska jag åka och hämta honom o skämma bort med lite mc donalds, vi har inga nyttiga vanor alls :)

Hemma hos dig, och hemma hos dig har jag ju inte direkt någon kontroll.
Du rökte fent och vanligt röka.
Blev helt väck och noddade var femte minut ungefär. Precis som fredagen jag var där men då visste jag i och för sig inte ens vad nodda var och tänkte bara att det måste vara något allvarligt fel på honom eftersom han sitter upp och sover. Men ja, man lär sig något nytt varje dag.

Han var inte det roligaste sällskapet, men vad ska jag göra? Nu vet jag att jag definitivt tycker om dig mer när du inte är helt opiatad.

DU har en plan nu, men hitills har det inte gått så bra med dina planer. Men jag ger inte upp hoppet<3
Jag hoppas och önskar att du har styrka och mod att åtminstånde försöka!

Jag har tyvärr inte tid att skriva något mer, jag ska flytta i helgen, till ett annat land: Irland :)
Så jag har en hel del jobb framför mig!

Lalala, jag känner mig lugn och nöjd, vet inte varför.
Men på något sätt så känns allting ganska bra, jag gillar när han är ärlig mot mig det är skönt, jag behöver öppenhet.
Det är liksom inte bara drogerna det handlar om, det handlar ju om tillit, jag har ju massa saker med mig från tidigare förhållanden som gör så att jag reagerar som jag gör på vissa saker, på ett visst beteende etc.
Det gör inte saker lättare kan jag säga.
Men jag är ju medveten om det i alla fall!

Nu kära bloggläsare så ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag åka till min kärlek, han har fått Fentanyl nu tydligen så han mår bra ^ Hans mamma har tagit kontakt med soc också; ÄNTLIGEN.
Även om det är han som bestämmer i slutändan så kan det vara en bra början, blev riktigt glad av att höra det.

Så jävla piss att jag lämnar Sverige på söndag men jag håller fan fast vid det jag har sagt; 1 ½ månad sen blir det kidnappning av honom :)

Ah. Dusch var det, idag är en riktigt bra dag känner jag!

Idag har jag fått se och höra hur det går till, allting.
Inatt har jag fått känna din avtändning från fentanylen.
Din ångest, hur ont det gör, hur fixerad du blir.

Wow vilken sjuk värld du lever i, och jag kommer aldrig förstå.
Men jag vill i alla fall försöka, och på något sätt hjälpa.
Inte hjälpa dig droga såklart, det skulle jag aldrig, men hjälpa dig ur tänket du har, ur abstinensen, bort från smärtan.
Jag vill hitta lösningar och inte problem.

Jag har bestämt mig, jag vet att du förhoppningsvis kommer få hjälp på hemmaplan nu av din mamma, men jag vet också att det "inte" kommer fungera så länge som du bor kvar här. Svårt o släppa någonting som är så lätt tillgängligt.

Imorgon ska jag tydligen få uppleva dig med ett ärligt fentanylrus också, även om jag hellre är med dig när du har AT för de känns mer äkta, men för dig så är det väl mer "äkta" när du är "normal" .

och jag tänker stanna kvar vid din sida.
VI ska klara detta.
Vi ska klara detta.
Det finns inget annat.

Du är min och jag är din och även om vi älskar varandra till döds så kommer jag alltid att stå vid din sida.
Jag ska inte svika, när du är svag ska jag vara stark för oss båda.

Vi fixar det här, vi måste bara börja någonstans.
En och en halv månad älskling sen behöver du inte vara kvar här.
Håll ut.


Du behöver inte må bra
för att duga inför mig
jag älskar dig när du mår dåligt med

Du måste inte le för min skull
Din smärta skrämmer inte mig
du skänker mig glädje bara genom att vara

Du behöver inte vara stark inför mig
jag värderar dig inte efter din muskelmassa
eller brist på energi

Du behöver inte bygga upp masker inför mig
jag lär ändå missa dem
och bara se dig som du är ändå

Du är bra som den du är
du är vacker även de dagar
när du själv bara tycker att du är till besvär

Du behöver inte göra dig till för mig
älskade vännen
för mig är du fin precis hur du än är



Jag älskar dig, och jag accepterar det <3

utan jag fyller år också.
Så jag kan redan nu informera om att bloggen kommer hamna åt sidan och jag kommer vara as jävla kalas packad från morgon till kväll hela helgen.
Underbart.

Mr. Opiat behagade att höra av sig igår, jag orkade inte svara på hans jävla sms.
Vill han någe så kan han komma hit och be om ursäkt som vanligt folk, fast ne det kan han ju inte, han är ju van att ta den fege & svages utväg.
oj va elak jag var i mun idag då! Oops :)

Nu kommer snart min älskade farmor hit, den enda i min släkt som inte supit ihjäl sig, trevligt !

Vilket alltså innebär Morfin, Kodein, och Tebain.

Först vill jag berätta vad en opioid är förnågonting eftersom alla kanske inte vet det:
En opioid är en substans som binder opioidreceptorer, som bland annat finns i hjärnan, och alltså framkallar likartade medicinska effekter som kroppens eget endorfin, men kraftigare.
Opioider är STARKT beroendeframkallande. (mer om det en annan gång)

Men nu till ämnet.

Morfin:
Är den starkaste naturliga opioiden vi har. Det är ett kraftigt smärtstillande och sömngivande läkemedel. Morfin framkallar eurofi(vid höga doser), smärtlindring, samt har den en viss muskelavslappnande effekt.
Exempel på läkemedel som innehåller morfin är: Depolan, Oramorph, Spasmofen, Dolcontin och Morfin Meda.

Kodein:
Kodein är en naturlig opiat som utvinns ur opievallmon ”papaver somniferum” men förekommer i betydligt mindre mängd än morfin. Därför utvinns det kodein som används inom sjukvården utifrån morfin. Kodein finns i flera olika former ex: Kodeinfosfathemihydrat och Kodeinklorid.
Exempel på läkemdel som innehåller kodein är: Treo-comp, Citodon, Ardinex, Panocod, och spasmofen.

Tebain:
dimetylmorfin, smärtstillande preparat som tillhör gruppen morfindevirat Tebain är narkotikaklassat. Tebain finns naturligt i Opium, men i väldigt liten mängd. Förekomsten av Tebain i vanligt morfin är c:a 2%. Bla Subutex (Buprenorfin), Tramadol och Ketogan tillverkas av just Tebain.

Källor: flashback, Drugwiki, FASS, Wikipedia

Mvh

Idag har min kost varit 2 stycken chokladbollar.
Känner att jag inte RIKTIGT kan ta hand om mig själv längre :/

Det är en fråga som man får ibland, vissa gånger svarar man bara enkelt "bra" eller "helt okej" och sen frågar man hur den personen mår tillbaka. Så är det, för de flesta människorna skiter totalt i hur man verkligen mår.
Idag fick jag frågan och idag var första gången på riktigt länge som jag svarade ärligt.


Jag har räkningar på över 6000 och ingen inkomst, csn segar me de sista beslutet. Samt skulder på över 50000, och kronofogden flåsar mig i nacken. Jag blev tvungen att försöka bryta med en person som betyder väldigt mycket för mig på grund av hans missbruk och det som gör ondast är att han faktiskt inte verkar bry sig särskilt mycket. (Så mycket energi jag lagt på honom och jag får ingenting tillbaka.. )
Jag super som en idiot för de är enda gången jag får må bra.
Jag har inget liv, jag sover bort dagarna och sen ligger jag i min säng och bara är, gör ingenting alls.
Äter ingenting heller så de bidrar väl till att jag blir mer depp. Det är höst. Jag fyller 22 snart och har fortfarande inte hittat mannen som jag ska få barn med. Ångest som fan över allt som händer och jag kan inte göra något för att ändra min situation för jag orkar helt enkelt inte. Jag funderar starkt på meningen med livet och om det ens är meningen att jag ska vara kvar här.
Men ja man ska väl inte klaga, jag har ju tak över huvudet iaf :)

Så mår jag idag, hur mår ni?

Jag lämnar dig nu medans jag kan, jag har gjort en sista sak i ett försök att hjälpa dig.
Vad? Det kommer du förhoppningsvis att förstå om ett tag.
Jag önskar dig all lycka i livet, jag hoppas att du kommer ta dig ur detta och kunna börja leva ett normalt liv.
Jag tackar för tiden tillsammans med dig då den gjort mig stark och jag har lärt mig så himla mycket.

Det är såhär nu, det blir bäst för oss båda.
Jag behöver också någon som stöttar mig, jag kan inte bara vara den som stöttar.
Jag får vara egoistisk och det är skönt.
Du förtjänar inte min uppmärksamhet längre.

You bring me up just to bring me down, och jag orkar inte det :)

Man lever på hoppet och jag håller tummarna för dig.
Kanske möts våra vägar igen när vi är nyktra och orkat ta tag i svårigheterna?

Du är en fin människa någonstans där under alla droger och lögner, det vet jag.
Jag ska minnas dig som den du var för 5 år sen, inte som den trasiga människa du är idag.

Du drog dig undan mig i helgen, idag fick jag reda på varför. En leverans med fentanyl kom i fredags.
Och ja du har tagit.
Efter din nära-döden-upplevelse så sa du, du lovade att du skulle hålla dig undan fentet.
Men allt som kommer ur din jävla käft är tomma, meningslösa ord.

Och sen så är det jag som är fel, som tar saker på fel sätt, jag är för känslig, jag ger dig inte nog med chanser, jag finns inte där. bla bla bla
Fan fan fan.

Jag blir så oerhört ledsen och besviken, arg och sårad. Igen.
och igen och igen.
Och du kommer inte sluta, för varför skulle du det?
JAG är ju i alla fall inte värd att ge upp opppiaterna för, men opiaterna kan du ge upp allting för. Och du tycker inte det är konstigt?

Vafan har jag gett mig in på?

och hur fan kan du vända det till att det är MITT fel?
helvete va arg jag blir.

Jag tänker alltså fel? AAHA
Jag ska göra något åt mitt sätt att tänka och agera?
MHM..
Det är inte du som ska sluta knarka då?

för helvete

som vanligt, man höjer ribban.
Jag har inga gränser kvar längre när jag dricker.
Dom hade rätt jag kommer aldrig kunna dricka som en normal människa igen.
Jag måste sluta helt och föralltid.
Men jag kan inte, av någon anledning så kan jag fan inte göra det.

Usch, jag är inte ens bakfull, min kropp mår hur bra som helst på helgerna.
Förstår inte alls hur det kan vara möjligt att det har gått såhär långt?

Och jag vet att jag inte klarar av det, men ändå så dricker jag.
Jag dricker och jag mår så jävla bra av det.
Lyckoruset jag får av alkoholen är sjukt, det är SJUKT.

Och du vill att jag ska stå vid din sida, stötta dig när du misslyckas och hjälpa dig upp.
Det jobbiga är att du accepterar situationen du är i, det gör inte jag.
Du kan ta misslyckanden, det kan inte jag.

Fan jag orkar inte mer

och det var inte direkt otippat
och han kommer hit
trots allt

va konstigt??????????

INTE SÅ!

Det är fan alltid helg, veckorna sover jag bort.
Jag går som i dvala hela dagarna och på fredagarna så vaknar jag till liv igen.
Jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mig nykter denna helgen, men det blir svårt utan dig vid min sida.

Vi skulle ju lyfta varandra, hjälpa varandra, ta hand om varandra.

Men jag är så ensam nu att det ekar i mitt huvud.
Allt jag kan tänka på är hur skönt det skulle vara att få dricka sig berusad.
Hur gott det skulle vara med en öl.
Hur kul det skulle vara att gå ut och träffa folk.

Men det är bäst att jag stannar inne, det spårar bara ur när jag går ut nuförtiden.
Speciellt när inte du kommer vara där för att ta hand om mig längre.

I'm on my own, and I'm not that strong.

Det gick plötsligt upp för mig varför jag hållt mig borta från mina tidigare drogvänner, att jag valde att bryta helt med den världen när jag slutade med all skit.
För när man väl kommer in i den världen igen (det är som en helt ny värld) och kommer i kontakt med människorna och drogerna nästan dagligen, det blir så otroligt påtagligt, och man tänjer lätt på gränserna.
Man börjar ganska snabbt hamna i deras tankemönster och rättfärdigar sitt beteende på samma sätt som dom gör.

Det går inte att sluta med droger och samtidigt ha kvar drogande vänner, det måste ju vara ett faktum.
För frestelsen att ta just "det där" är ju enormt stor och där hela tiden.
Väljer man nya vänner, nya kretsar och tar sig bort från det, då är det inte alls lika svårt.
För det finns inte, man glömmer den världen litegrann och det gör det enklare.

Konstigt, men så är det verkligen.

Jag sitter här och läser och läser om opiater, hur folk trillade dit, deras historier ur skiten och fan det känns hopplöst.
Det känns helt hopplöst.

Jag ska citera lite från en forumtråd jag hittade angående en kille som faktiskt verkade vilja sluta..

"Fan, säg inte så!

Jag tror egentligen också det, men känslan av att aldrig mer kunna använda opiater är ingen kul tanke att bolla runt med... Jag hoppas på att jag lyckas hålla det någon gång i framtiden hehe. "

"Men att inte ens kunna koppla av med den personen man älskar utan opiater i systemet är så jävla illa..."

"När alla mina broar brunnit för längesen kunde jag ändå inte föreställa mig ett liv utan opioider"

"Fan också, när man precis dragit det sista subet och känner sig lite bättre till mods för man vet att det inte kommer in något mer förräns om över en vecka.. DÅ får man ett sms...... MEN jag ska fan inte köpa mera nu!"

Jag sitter här och gråter, jag gråter för att jag vet att du är förlorad. För att du vill inte sluta, inte ens för mig. Inte ens för oss. Och du vill inte ha hjälp, du vill ingenting förutom att få ditt härligt euforiska opiatrus.

Jag vet inte ens varför jag sitter och läser, det gör det bara svårare. Men jag förstår ju hur svårt det är. Det är omöjligt att sluta med opiater om man inte vill till 100%. Och även om man slutar så kommer man alltid att sakna ruset. "Det svåraste är inte att sluta, det svåraste är att inte trilla tillbaka"

Jag förstår nu, även fast jag inte vill, men jag förstår verkligen.
Fan vad illa detta är. Vad är det för liv vi lever?

Jag tittar på bilder och minnen på dig och mig för 5 år sen, så små, söta och oskyldiga.
Jag hade redan haft min period med diverse droger och du var alltid nykter när jag var full för du skulle ta hand om mig.
Du gjorde allting för mig, du vara den fina, snälla killen som bara brydde dig så jävla mycket och ville att allting skulle bli bra.
Vi träffades varje dag, och varje kväll.
Satt uppe hela nätterna, åt choklad och drack powerking, pratade om livet och kärlek, vänskap och hat.
Du var min bästa vän.
Tillsammans med dig var jag trygg.
Du har alltid fått mig att känna mig så trygg, så säker, och jag kan vara mig inför dig och du älskar mig ändå.

Men någonstans under dessa 5 år så tappade jag dig, och när jag hittade dig igen så var det såhär.
Och nu vill jag inte annat än att bara rädda dig, men jag kan inte. Jag är för svag.
Det gör så ont att jag förlorar dig, för jag vill inte förlora dig.

DU är en så otroligt fin människa och jag älskar dig så fruktansvärt mycket att jag skulle kunna ge upp allt för dig, för att du skulle må bra, för att du skulle bli frisk.

Men jag kan inte göra något annat än att bara se på, och känna hur du försvinner.
Och det gör ont i hjärtat, i magen, i själen.
Det gör fan ont överallt.

Du sov inte här inatt, av någon oförklarlig anledning.
Eller ja, imorse var den ju inte så jätte oförklarlig när jag fick höra vad det handlade om.

Han säger:
heheh
ja men röka till opiater är top notch
;D
idag mår jag väldigt bra iaf =)
hmxhmxmmasdklasdklj
vad ska man göra idag då tro?

Jag säger:
Har du tatt nå speciellt idag eller är de bara en bra dag? 

Han säger:
tagit något speciellt ;P

Jag säger:
Vad har du tagit då? 

Han säger:
hemligt
;d
nej men en stor dos oxy*
så idag är jag opitad
opiatad
vilket jag inte blir på t ex sub

Jag säger:
Okej ..

Han säger:
så jag mår grymttttttttttt
och äter en päronsplitt


Vad glad jag blir ÄLSKLING, att du mår så JÄVLA bra idag. Idag hatar jag dig fan mer än allt annat, usch vad jag önskar att du kunde ljuga för mig så jag släpp se sanningen i vitögat. För just nu är det bara jag som är dum som stannar hos dig. Helt allvarligt. Jag måste ju vara HELT JÄVLA DUM I HUVUDET.

Idag är jag arg och ledsen, besviken och sårad.
Varför gör det ondare idag?

Fan för dig..


*Oxy = Oxycontin, läkemedel som används vid svår smärta.

Man tänjer på gränserna, varför är det så?

Varje dag är en kamp.
Att kliva upp på morgonen är bland det jobbigaste som finns.
Även om jag vaknar upp bredvid dig, och det gör mig lycklig, så räcker inte lyckan långt när verkligheten kommer och slår en hårt i magen.

Påminnelserna om räkningar haglar in, inkasso och det kommer ju sluta med kronofogden för som det är nu har jag inte en krona över till någonting, MEN av någon anledning så har jag råd att vara full varje gång jag önskar vara full. Är inte det konstigt?

Och du har exakt samma ekonomiska problem, men du har ändå råd att handla droger varje gång du vill ha ett rus.

Livet är bra lustigt.
Livet är en kamp, det är oftast med motgångar än medgångar men ändå så fortsätter vi kämpa.

Vissa väljer att fly genom droger, medans andra väljer att slåss.
Jag har valt den enkla vägen, att fly. Men jag är beredd att börja slåss nu.

Först nu börjar jag se när du är påverkad och när du inte är det.
Inte bara på de fysiska symptomen utan även på ditt sätt att vara, det känns skönt.
Även om jag ibland önskar att jag inte visste om ditt missbruk så är jag tacksam över att du är så öppen med det som du faktiskt är.
Tacksam - fel ord kanske, men lite så känns det.

Jag gillar inte dig när du har tagit opiater, du blir så himla annorlunda.
Du blir lite kylig, men samtidigt varm, men väldigt känslokall, och nonchalant, Du är i din egen bubbla och jag får inte komma in.

Jag hatar att opiaterna är starkare än mig, och dig.
Jag hatar att du börjar låta mer som en knarkare än vad du gjorde innan, du börjar försvara och hitta förklaringar på allt.
Det är lätt att skjuta upp saker va?

Jag hatar att du har gett upp. Det gör ont.
Och det gör så jävla ont att jag vill skapa ett vanligt liv tillsammans med dig men du vill inte det med mig, för du kan inte.
Jag kan om jag vill, och jag vill. Jag vill inte leva såhär längre, jag vill bli en stark självständig människa som klarar sig utan alkohol & droger.

Jag vill ha en familj och en framtid..
Varför vill inte du det?

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig...

och idag handlade du mer sub, jag tror du inbillar dig om att du varit utan i 2 dagar också, tyckte de va nyss du proppa i dig oxy och sub?
Ledsen blir jag för idag är det måndag, vet du vad du sa skulle hända på måndagen?
Du minns inte, men jag minns.

"på måndag ska jag verkligen göra allt jag kan för att klara AT'n, jag ska göra allt jag kan för att bli ren, så jag är ren när jag ska till sthlm"

Men nej.
Inte då.

Jag blir ledsen och besviken och arg och allting på samma jävla gång

Fy fan för dessa droger!

Usch det är verkligen hemskt när jag börjar känna abstinensen såhär på söndagskvällarna, jag är skakig och svag, trött, och enormt sugen på ALLT. Huvudet dunkar och jag är såkallat "gnässig" kan inte sitta / ligga still alls en lång stund och allt känns väldigt tungt och jobbigt..
Jag vet inte vad det ska bli av mig faktiskt, jag önskar att någon kunde rädda mig från den väg jag valt.
Jag vet att jag själv satt mig i denna situationen och ingen annan har makten att ändra på hur det ser ut förutom jag, men finns det någon där ute som ens förstår hur svårt det är?


Och du är inte här inatt, det är väl lika bra, men det är inte särskilt hjälpande, för nu blir det abstinens + oro & ångest över dig.
Härligt, gud vilken härlig söndagsnatt.

Jag ska ta 2 theralen och försöka att sova.. .
-

Helgen har bestått av en enda stor fylla, det har varit skönt och det har varit jobbigt.
Nätterna har spenderats med min älskade, som senast igår tog en jävla massa sub* och så klagar han, att han inte får det ruset han vill ha. MEn det är ju för att han är så van vid fentanylen, subben kommer ju aldrig att ge honom det som han vill ha, han måste lära sig att leva utan ruset ..

Vi har haft heta disskutioner idag, om droger och cigg o alkohol.
Jag är ju rökare, och han har inga problem med att jämföra sitt opiatmissbruk med mitt tokbaksberoende. Bara en knarkare skulle kunna göra en sådan liknelse, visst det är beroende, cigg är också en drog men jag ser det inte på så sätt.
Sålänge ingen tar skada eller illa upp av att jag röker så vad spelar det då för roll? Folk mår ju dåligt av hans missbruk, precis som dom gör av mitt alkoholmissbruk
Det kan jag absolut gå med på att jämföra, men inte ciggen.

Jag sa det till honom, slutar du med opiaterna så slutar jag röka, LÄTT. Och det finns inget tvivel i kroppen på att jag skulle klara det. Allt sitter ju i huvudet och med lite motivation så klarar man allt.

Jag önskar att vi var normala, friska människor; Men vi är så jäkla trasiga bägge två. Hur ska det gå?


*Sub = Subutex; ett läkemedel som används mot heroinmissbruk men som mer och mer börjar tas som en drog.

Fredag, igen.
Det är alltid fredag för mig, veckorna existerar inte.
Av någon anledning så är det alltid helg, och pressen startas tidigt.
Alla vill ha med mig ut, men jag vill inte. Samtidigt som min kropp skriker efter alkoholen.

En öl kan jag väl ta?
Fast nej, det kan jag inte.
När jag väl börjar dricka så kan jag inte sluta, det är omöjligt.

Vi får se vad jag tar mig till ikväll.

Mannen i mitt liv är ute och drogar, vem vet var han är, han ringer väl inatt om jag har tur. Men man vet aldrig, han kanske helt enkelt skippar att höra av sig helt. 
Det bästa vore om jag var nykter så jag kunde hämta honom också.
Men nej, jag känner inte för att vara nykter, jag känner inte för att sitta här själv och grubbla.

Vi får se vad jag ska göra!

men jag ser att ditt kroppspråk är oroligt och dina pupiller är små.
Det är opiaterna som talar inatt.

Jag vet aldrig riktigt vem det är jag har här, om det är du eller opiat du.

Förvirrande, men det är stor skillnad.

Jag sa att jag aldrig skulle vänta på dig, det snällaste mot både dig och mig vore om jag var ärlig och sa som det var.
Att det gör ont när jag vet att du är ute och drogar när du egentligen borde vara hos mig.
När du säger en sak och gör en annan.
Att jag behöver din styrka och din trygghet för att överleva mina egna problem.

Men när du säger förlåt så säger jag bara "allt är lugnt, jag visste att det skulle ta längre tid"

Jag är rädd för att du ska lämna mig om jag gör det för svårt för mig, jag är egoistisk.
Jag behöver dig för mitt välmående även om det innebär att du kan bete dig hur som helst. Jag vet redan av gamla erfarenheter att jag aldrig kommer kunna styra en drogande människa. Kärleken till drogerna är starkare än all kärlek, och sålänge det är lätt att vara med mig, sålänge det är lätt att droga så kommer du göra det .

Medans jag får sitta och vänta tills du kört slut på dig och du kommer hem till mig när det är dags att vila ut.
Jag vet hur det fungerar jag har varit här förut.

Och när ångesten och paniken kommer med rädslan för att förlora dig så ökar mitt sug efter alkohol mer och mer, det skulle vara så skönt att bara ta den där ölen och släppa taget om allting.
Men jag gör det inte, eller?
Jag måste hålla mig stark, starkare, starkast.
Men jag kan inte bära oss båda, inte föralltid.

Jag har alltid gillat att dricka och festa, jag började dricka alkohol när jag var 12 år, samma år började jag röka och jag förlorade min oskuld.
Tittar man bakåt i min släkt så kan man se att de flesta varit ganska svaga för alkoholens makt, mormor & morfar var alkolister, likaså farfar.
Och mamma.. Pappa han valde ju andra droger ^

Jag har aldrig reflekterat över att det varit något problem med mitt drickande förut, jag har alltid varit den vettiga som vet vad jag kan och inte kan dricka, och hur mycket jag klarar av.

Men någonstans så tappade jag bort mig.
Jag fann mig själv dricka för andra anledningar än vad jag själv var van vid
Jag drack större mängder än vad min kropp klarade av,
och jag slutade att minnas vad som hände under tiden jag var alkoholpåverkad.

Det är inte längre jag som styr utan alkoholen har all makt, det spelar ingen roll att jag går in med inställningen att "ikväll ska jag ta det lugnt" av någon anledning så slutar det ändå med att jag inte kan ta hand om mig själv, och när jag vaknar upp så minns jag ingenting.

Jag har aldrig varit den tjejen som följt med någon hem, utan jag har alltid hittat hem. Men ju längre tiden har gått och destå mer jag har druckit så har jag tänjt på gränserna.

Idag har jag inga gränser när jag dricker, dom är utsuddade.
Jag går ut med vetskapen om att vad som helst kan hände, och när jag tar min första öl så släpper jag alla hämningar, släpper verkligheten och låter alkoholen ta över.

Känslan är befriande.

Dagen efter är inte lika rolig, ångesten, rädslan, och paniken gör att jag kryper ihop i fosterställning och gråter.
Bara gråter gråter och gråter. Tills jag inte kan känna längre, likgiltigheten tar tag i mig..

Hur länge orkar min kropp?
Hur länge orkar jag?

Jag känner själv att jag går under men jag kan inte göra något åt det.

Du ringer mig i panik, din röst är otydlig och sluddrig och jag hör rädslan.

"mitt hjärta slår så jävla fort jag tror jag kommer dö, jag har rökt nå jävla skit .. Jag har ringt ambulans, men de skulle ta så jävla lång tid, kan du komma hit och köra mig på akuten?"

Mitt hjärta stannade upp, och jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Bad till gud att bensinen skulle räcka och sen körde jag, så fort jag bara kunde med allt under kontroll och tårarna rann..
Varför i helvete gör du så här mot mig? Och mot dig själv? Och din familj?

Har setat på intensiven och sett på dig, med kablar och slangar över hela kroppen. Vakat över dina hjärtslag och hur mycket syre du tar in.
Jag har lyssnat när du berättat för personalen vad du har tagit, och hur mycket.
Jag har tvingat tillbaka alla känslor av svek, sorg, och besvikelse
och jag har setat och hållt din hand och bara tänkt, Hur kunde det bli såhär? Hur kunde du hamna så jävla fel?

Jag sa till dig att fortsätter du så här så kommer jag inte kunna finnas kvar i ditt liv, den dagen du beslutar dig för att sluta med drogerna då kommer jag vara med dig varje minut om så krävs.
Men jag klarar inte av att känna såhär, klarar inte av oron, lögnerna, ångesten, att ständigt kolla telefonen för att du kanske har hört av dig, för att det kanske har hänt någonting.
Jag har inte orken till det, om jag ska vaka över dig så kommer jag dö själv.

Jag kom precis hem, Jag har setat vid din sida sen klockan 00 ^ och du somnade efter att dom proppat i dig massa lugnande (vad är det för sjuk jävla sjukvård som ger missbrukare mer droger?)
Helt sjukt, jag blir arg och frustrerad. Kan han inte sova så får han väl vara vaken då, så tycker jag. Men nej, vi gör det enkelt. Proppar i honom lite mer så sover han så lugnt och fint sen och ja föresten får du abstinens besvär så kan du få lite andra piller också, benzo ^ GREAT SUCCESS.
äh fyyyyy faaaan i helvete.


Jag vet att drogerna är starkare än allt annat runt om och det gör så jävla ont, så jävla ont att misslyckas, att se en människa man älskar tyna bort. Jag har sett det förut och trodde jag skulle slippa se det igen, men nej. Tydligen inte.

Jag har väntat på att denna dagen ska komma, då något allvarligt skulle hända dig. Hur hemskt det än var så hoppades jag på att du skulle vakna upp och se att det inte håller längre, att du måste byta riktning i ditt liv.




Orden du sa till mig när du låg på IVA skar i mitt hjärta
"Det hemskaste är inte att jag är här, det jobbigaste är att jag inte kommer kunna röka min sista Fent*"

Jag orkar inte ens med att hantera mitt eget beroende, hur ska jag orka med ditt?


*Fent = Fentanyl.

"Det har ingen betydelse hur mycket han inser att han har problem så länge han inte gör något åt det!
Det är inte ditt ansvar och den tunga bördan man lägger på sig själv när man verkligen vill att någon man älskar ska sluta missbruka gör bara så man glömmer sig själv totalt och till slut finns det ingenting kvar för all energi går åt till en massa skuldkänslor för vad man än gör så blir det fel när man utplånar sig själv för någon annan.

Jag vet att det svåraste som finns är att bryta upp från något man är van vid och börja tänka på vad man själv vill ha ut av livet istället för att alltid tänka på andra i första hand.
Om jag vore dig skulle jag ha gjort allt som står i min makt att vända ryggen till ett sådant liv som de är att stå bredvid en missbrukare vilket han är aktiv eller inte!!

Har du någon gång tänkt på vad du egentligen vill göra och vad du skulle må bra av?
Hur vill du att ditt liv ska se ut om Tex fem år?
Om du fortsätter att bara tänka på andra i första hand istället för att tänka på dig själv så kommer du att sitta där om fem år och allt kommer att kännas lika hemskt eller ännu värre än vad det gör nu. Att bryta upp från något invant känns hemskt för just då känner man sig så innivassen ensam och det gör så man går tillbaka till de gamla invanda!

Men när man tar sig över de så helt plötsligt en dag så kommer allt att kännas så enkelt när man då har släppt den tungaste börda som finns ATT TA ANSVAR FÖR NÅGON ANNANS LIV

Nu har jag brutit upp från ett förhållande igen från en som missbrukar och det jag vill säga med de är att ÄNDRAR man inte på sig själv så hittar man alltid någon ny att ta hand om och eftersom de e de jag alltid har gjort sedan jag var barn och är van vid det och alltid fått skuldkänslor när jag någon gång tänkt på mig själv i första hand så dras man till de invanda om man inte gör något åt sig själv.

Kanske finns de någon bra hjälp du kan få genom sociala att gå och prata med en psykolog kanske som min dotter gör och genom det börjar tänka på vad du vill genom att ta upp de känslor som kommer att dyka upp som gör så ont när man beslutar sig för att ändra på sig själv.

Du är värd ett annat liv än att utplåna dig själv för någon annan människa, vem de än är och du har så mycket kvalikationer och är en sådan fin tjej och bara du börjar tänka på dig själv och vad du vill så kommer allt att bli så mycket enklare och du kommer att må så mycket bättre.

Jag hoppas det här brevet ger dig lite och det är bara att höra av dig igen och jag önskar dig allt gott som bara finns för det är du verkligen värd.
Många varma kramar "
***

"Det är facinerande och intressant att vara inne i ett missbruk och se det från den sidan och reflektera över hur man beter sig, men på samma gång är det tragiskt. Jag sa alltid till mina vänner innan jag själv började missbruka: "Var smarta och se det såhär; Hade DU för 5 år sedan accepterat den du är idag?" Så man inte lurar sig själv.
Jag är glad att jag har dig, även om mina känslor är väldigt gråa och svåra att känna så känner jag ändå en känsla, en känsla för dig.
Hade jag inte missbrukat så hade jag känt den känslan ännu starkare."


Hade du inte missbrukat så hade jag inte behövt känna mig så hjälplös.
Hade du kunnat känna någonting så hade du kunnat känna min smärta och förstått hur ont det gör.
Men du kan inte känna, och det gör mig både förtvivlad och förvirrad.

Hur når man fram till en människa som inte känner någonting?

Jag vaknar upp på ett främmande ställe, tittar mig runt och det ser ut som en cell. Jag ligger på en madrass, men det är inte mina egna kläder som jag har på mig. Madrassen ligger på ett golv och ingjutet i väggen är någon form av brits. Utöver det så finns inget mer, en dörr, eller två dörrar faktiskt. Och bredvid dörren finns det en sån sak som gör att man kan prata om man håller in en knapp..
Jag reser mig upp sakta, hela rummet snurrar när jag staplar mig fram mot dörren. Trycker in knappen och säger bedjande
- "Kan ni släppa ut mig nu?"
Inget svar men jag hör rörelse utanför dörren. Dörren öppnas och där står en man i uniform och ler hånande och säger:
-"Det blir en halvtimme till för dig lilla gumman"

Jag frågar kaxigt om jag kan få röka i alla fall och han bara skrattar. Jag ber om en filt och ja de fick jag.
Sen satte jag mig inlindad i filten i något som verkade som en evighet men som troligen var en halvtimme. Hur hamnade jag här?

Mannen kommer och låser upp igen, de berättar att de hämtat upp mig utanför krogen och att jag varit väldigt alkohol påverkad.

Det säger mig ingenting alls, det är helt svart från gårdagens bravader. Det sista jag minns är den där äckliga jävla shotten..
Jag får igen mina kläder och grejer, får skriva på ett papper och sen får jag gå. Dom skjutsar inte ens hem mig, vilken service!

Jag bor ganska långt ifrån polisstationen och det var den värsta "walk of shame" jag någonsin haft faktiskt.

Ångesten är komplett, ännu en söndag har jag kommit till.
söndagar är helt klart den värsta dagen på hela veckan. Allt man gjort kommer ikapp en och jag ligger bara och skakar och gråter. Samtidigt som jag känner mig likgiltig och tom. Jag minns ingenting, det är som om jag inte varit där ens en gång. Det skrämmer mig.

Jag har skapat denna bloggen för min och andras skull.
Att själv kunna se in i min sjuka värld och låta andra ta del av den, lära mig och andra, dela erfarenheter och framförallt försöka hjälpa till och göra en skillnad.

Jag är en tjej på 20+ med ett alkoholmissbruk på nacken, och min pojkvän är opiatmissbrukare.
Mitt liv fram tills idag har varit allt annat än lätt med en far som var drogmissbrukare och misshandlade både mig och mina syskon & min mor.
Och min mor som var/är alkolist.
Jag har inte haft någon kontakt med min far sedan jag var 16 år gammal då jag gick igenom två rättegångar mot honom och jag vann. Han har misshandlat mig och blivit dömd.
Jag var stark då.

Idag lider jag av beroenden och medberoenden, olika varje dag.
Mina svagheter är Alkohol, destruktiva förhållanden och uppmärksamhet.

Det faktum att jag själv valde att inleda ett förhållande med en missbrukare som aldrig kommer älska mig mer än drogerna säger väldigt mycket om mig, jag är inte frisk utan jag har problem. På många sätt.

Den här bloggen kommer jag att använda som terapi för mig själv, försöka att se det på ett annat sätt och troligtvis en dag kan jag bli en frisk människa som välje friska och bra relationer istället för infekterade och svåra.

Läs och ta in det jag har att berätta, detta är min historia.