fightforyou

Först nu börjar jag se när du är påverkad och när du inte är det.
Inte bara på de fysiska symptomen utan även på ditt sätt att vara, det känns skönt.
Även om jag ibland önskar att jag inte visste om ditt missbruk så är jag tacksam över att du är så öppen med det som du faktiskt är.
Tacksam - fel ord kanske, men lite så känns det.

Jag gillar inte dig när du har tagit opiater, du blir så himla annorlunda.
Du blir lite kylig, men samtidigt varm, men väldigt känslokall, och nonchalant, Du är i din egen bubbla och jag får inte komma in.

Jag hatar att opiaterna är starkare än mig, och dig.
Jag hatar att du börjar låta mer som en knarkare än vad du gjorde innan, du börjar försvara och hitta förklaringar på allt.
Det är lätt att skjuta upp saker va?

Jag hatar att du har gett upp. Det gör ont.
Och det gör så jävla ont att jag vill skapa ett vanligt liv tillsammans med dig men du vill inte det med mig, för du kan inte.
Jag kan om jag vill, och jag vill. Jag vill inte leva såhär längre, jag vill bli en stark självständig människa som klarar sig utan alkohol & droger.

Jag vill ha en familj och en framtid..
Varför vill inte du det?

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig...