fightforyou

Fan va fort det kan gå, ena dagen har man vissa planer och andra sitter man i förhör.
Sjukt liv?
Han blev upplockad av Polisen idag nämligen, helt otroligt. Dom tog honom när han skulle hämta posten.
Jag satt och väntade hemma hos mig på att han skulle höra av sig för jag skulle köra honom till tåget som gick mot huvudstaden. Men det blev lite ändrade planer där.

De tog datorn & mobilen.
Men dom släppte honom, så han åker till sthlm iaf, även om det blir senare ikväll.

Shit vilken sjuk värld.
Jag är glad att jag ska komma härifrån och han borde vara evigt tacksam över att han har en skyddsängel som ville ge honom en chans till. Fan ett annorlunda beslut och han hade inte varit en fri kille längre..
Nej nej nej nu får det ju vara nog.

Usch jag älskar dig och detta gör jätte ont :/

Hemma hos dig, och hemma hos dig har jag ju inte direkt någon kontroll.
Du rökte fent och vanligt röka.
Blev helt väck och noddade var femte minut ungefär. Precis som fredagen jag var där men då visste jag i och för sig inte ens vad nodda var och tänkte bara att det måste vara något allvarligt fel på honom eftersom han sitter upp och sover. Men ja, man lär sig något nytt varje dag.

Han var inte det roligaste sällskapet, men vad ska jag göra? Nu vet jag att jag definitivt tycker om dig mer när du inte är helt opiatad.

DU har en plan nu, men hitills har det inte gått så bra med dina planer. Men jag ger inte upp hoppet<3
Jag hoppas och önskar att du har styrka och mod att åtminstånde försöka!

Jag har tyvärr inte tid att skriva något mer, jag ska flytta i helgen, till ett annat land: Irland :)
Så jag har en hel del jobb framför mig!

Idag har jag fått se och höra hur det går till, allting.
Inatt har jag fått känna din avtändning från fentanylen.
Din ångest, hur ont det gör, hur fixerad du blir.

Wow vilken sjuk värld du lever i, och jag kommer aldrig förstå.
Men jag vill i alla fall försöka, och på något sätt hjälpa.
Inte hjälpa dig droga såklart, det skulle jag aldrig, men hjälpa dig ur tänket du har, ur abstinensen, bort från smärtan.
Jag vill hitta lösningar och inte problem.

Jag har bestämt mig, jag vet att du förhoppningsvis kommer få hjälp på hemmaplan nu av din mamma, men jag vet också att det "inte" kommer fungera så länge som du bor kvar här. Svårt o släppa någonting som är så lätt tillgängligt.

Imorgon ska jag tydligen få uppleva dig med ett ärligt fentanylrus också, även om jag hellre är med dig när du har AT för de känns mer äkta, men för dig så är det väl mer "äkta" när du är "normal" .

Du drog dig undan mig i helgen, idag fick jag reda på varför. En leverans med fentanyl kom i fredags.
Och ja du har tagit.
Efter din nära-döden-upplevelse så sa du, du lovade att du skulle hålla dig undan fentet.
Men allt som kommer ur din jävla käft är tomma, meningslösa ord.

Och sen så är det jag som är fel, som tar saker på fel sätt, jag är för känslig, jag ger dig inte nog med chanser, jag finns inte där. bla bla bla
Fan fan fan.

Jag blir så oerhört ledsen och besviken, arg och sårad. Igen.
och igen och igen.
Och du kommer inte sluta, för varför skulle du det?
JAG är ju i alla fall inte värd att ge upp opppiaterna för, men opiaterna kan du ge upp allting för. Och du tycker inte det är konstigt?

Vafan har jag gett mig in på?

Jag sitter här och läser och läser om opiater, hur folk trillade dit, deras historier ur skiten och fan det känns hopplöst.
Det känns helt hopplöst.

Jag ska citera lite från en forumtråd jag hittade angående en kille som faktiskt verkade vilja sluta..

"Fan, säg inte så!

Jag tror egentligen också det, men känslan av att aldrig mer kunna använda opiater är ingen kul tanke att bolla runt med... Jag hoppas på att jag lyckas hålla det någon gång i framtiden hehe. "

"Men att inte ens kunna koppla av med den personen man älskar utan opiater i systemet är så jävla illa..."

"När alla mina broar brunnit för längesen kunde jag ändå inte föreställa mig ett liv utan opioider"

"Fan också, när man precis dragit det sista subet och känner sig lite bättre till mods för man vet att det inte kommer in något mer förräns om över en vecka.. DÅ får man ett sms...... MEN jag ska fan inte köpa mera nu!"

Jag sitter här och gråter, jag gråter för att jag vet att du är förlorad. För att du vill inte sluta, inte ens för mig. Inte ens för oss. Och du vill inte ha hjälp, du vill ingenting förutom att få ditt härligt euforiska opiatrus.

Jag vet inte ens varför jag sitter och läser, det gör det bara svårare. Men jag förstår ju hur svårt det är. Det är omöjligt att sluta med opiater om man inte vill till 100%. Och även om man slutar så kommer man alltid att sakna ruset. "Det svåraste är inte att sluta, det svåraste är att inte trilla tillbaka"

Jag förstår nu, även fast jag inte vill, men jag förstår verkligen.
Fan vad illa detta är. Vad är det för liv vi lever?

Du sov inte här inatt, av någon oförklarlig anledning.
Eller ja, imorse var den ju inte så jätte oförklarlig när jag fick höra vad det handlade om.

Han säger:
heheh
ja men röka till opiater är top notch
;D
idag mår jag väldigt bra iaf =)
hmxhmxmmasdklasdklj
vad ska man göra idag då tro?

Jag säger:
Har du tatt nå speciellt idag eller är de bara en bra dag? 

Han säger:
tagit något speciellt ;P

Jag säger:
Vad har du tagit då? 

Han säger:
hemligt
;d
nej men en stor dos oxy*
så idag är jag opitad
opiatad
vilket jag inte blir på t ex sub

Jag säger:
Okej ..

Han säger:
så jag mår grymttttttttttt
och äter en päronsplitt


Vad glad jag blir ÄLSKLING, att du mår så JÄVLA bra idag. Idag hatar jag dig fan mer än allt annat, usch vad jag önskar att du kunde ljuga för mig så jag släpp se sanningen i vitögat. För just nu är det bara jag som är dum som stannar hos dig. Helt allvarligt. Jag måste ju vara HELT JÄVLA DUM I HUVUDET.

Idag är jag arg och ledsen, besviken och sårad.
Varför gör det ondare idag?

Fan för dig..


*Oxy = Oxycontin, läkemedel som används vid svår smärta.

Först nu börjar jag se när du är påverkad och när du inte är det.
Inte bara på de fysiska symptomen utan även på ditt sätt att vara, det känns skönt.
Även om jag ibland önskar att jag inte visste om ditt missbruk så är jag tacksam över att du är så öppen med det som du faktiskt är.
Tacksam - fel ord kanske, men lite så känns det.

Jag gillar inte dig när du har tagit opiater, du blir så himla annorlunda.
Du blir lite kylig, men samtidigt varm, men väldigt känslokall, och nonchalant, Du är i din egen bubbla och jag får inte komma in.

Jag hatar att opiaterna är starkare än mig, och dig.
Jag hatar att du börjar låta mer som en knarkare än vad du gjorde innan, du börjar försvara och hitta förklaringar på allt.
Det är lätt att skjuta upp saker va?

Jag hatar att du har gett upp. Det gör ont.
Och det gör så jävla ont att jag vill skapa ett vanligt liv tillsammans med dig men du vill inte det med mig, för du kan inte.
Jag kan om jag vill, och jag vill. Jag vill inte leva såhär längre, jag vill bli en stark självständig människa som klarar sig utan alkohol & droger.

Jag vill ha en familj och en framtid..
Varför vill inte du det?

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig...

och idag handlade du mer sub, jag tror du inbillar dig om att du varit utan i 2 dagar också, tyckte de va nyss du proppa i dig oxy och sub?
Ledsen blir jag för idag är det måndag, vet du vad du sa skulle hända på måndagen?
Du minns inte, men jag minns.

"på måndag ska jag verkligen göra allt jag kan för att klara AT'n, jag ska göra allt jag kan för att bli ren, så jag är ren när jag ska till sthlm"

Men nej.
Inte då.

Jag blir ledsen och besviken och arg och allting på samma jävla gång

Fy fan för dessa droger!

Du ringer mig i panik, din röst är otydlig och sluddrig och jag hör rädslan.

"mitt hjärta slår så jävla fort jag tror jag kommer dö, jag har rökt nå jävla skit .. Jag har ringt ambulans, men de skulle ta så jävla lång tid, kan du komma hit och köra mig på akuten?"

Mitt hjärta stannade upp, och jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Bad till gud att bensinen skulle räcka och sen körde jag, så fort jag bara kunde med allt under kontroll och tårarna rann..
Varför i helvete gör du så här mot mig? Och mot dig själv? Och din familj?

Har setat på intensiven och sett på dig, med kablar och slangar över hela kroppen. Vakat över dina hjärtslag och hur mycket syre du tar in.
Jag har lyssnat när du berättat för personalen vad du har tagit, och hur mycket.
Jag har tvingat tillbaka alla känslor av svek, sorg, och besvikelse
och jag har setat och hållt din hand och bara tänkt, Hur kunde det bli såhär? Hur kunde du hamna så jävla fel?

Jag sa till dig att fortsätter du så här så kommer jag inte kunna finnas kvar i ditt liv, den dagen du beslutar dig för att sluta med drogerna då kommer jag vara med dig varje minut om så krävs.
Men jag klarar inte av att känna såhär, klarar inte av oron, lögnerna, ångesten, att ständigt kolla telefonen för att du kanske har hört av dig, för att det kanske har hänt någonting.
Jag har inte orken till det, om jag ska vaka över dig så kommer jag dö själv.

Jag kom precis hem, Jag har setat vid din sida sen klockan 00 ^ och du somnade efter att dom proppat i dig massa lugnande (vad är det för sjuk jävla sjukvård som ger missbrukare mer droger?)
Helt sjukt, jag blir arg och frustrerad. Kan han inte sova så får han väl vara vaken då, så tycker jag. Men nej, vi gör det enkelt. Proppar i honom lite mer så sover han så lugnt och fint sen och ja föresten får du abstinens besvär så kan du få lite andra piller också, benzo ^ GREAT SUCCESS.
äh fyyyyy faaaan i helvete.


Jag vet att drogerna är starkare än allt annat runt om och det gör så jävla ont, så jävla ont att misslyckas, att se en människa man älskar tyna bort. Jag har sett det förut och trodde jag skulle slippa se det igen, men nej. Tydligen inte.

Jag har väntat på att denna dagen ska komma, då något allvarligt skulle hända dig. Hur hemskt det än var så hoppades jag på att du skulle vakna upp och se att det inte håller längre, att du måste byta riktning i ditt liv.




Orden du sa till mig när du låg på IVA skar i mitt hjärta
"Det hemskaste är inte att jag är här, det jobbigaste är att jag inte kommer kunna röka min sista Fent*"

Jag orkar inte ens med att hantera mitt eget beroende, hur ska jag orka med ditt?


*Fent = Fentanyl.

"Det är facinerande och intressant att vara inne i ett missbruk och se det från den sidan och reflektera över hur man beter sig, men på samma gång är det tragiskt. Jag sa alltid till mina vänner innan jag själv började missbruka: "Var smarta och se det såhär; Hade DU för 5 år sedan accepterat den du är idag?" Så man inte lurar sig själv.
Jag är glad att jag har dig, även om mina känslor är väldigt gråa och svåra att känna så känner jag ändå en känsla, en känsla för dig.
Hade jag inte missbrukat så hade jag känt den känslan ännu starkare."


Hade du inte missbrukat så hade jag inte behövt känna mig så hjälplös.
Hade du kunnat känna någonting så hade du kunnat känna min smärta och förstått hur ont det gör.
Men du kan inte känna, och det gör mig både förtvivlad och förvirrad.

Hur når man fram till en människa som inte känner någonting?