fightforyou

som vanligt, man höjer ribban.
Jag har inga gränser kvar längre när jag dricker.
Dom hade rätt jag kommer aldrig kunna dricka som en normal människa igen.
Jag måste sluta helt och föralltid.
Men jag kan inte, av någon anledning så kan jag fan inte göra det.

Usch, jag är inte ens bakfull, min kropp mår hur bra som helst på helgerna.
Förstår inte alls hur det kan vara möjligt att det har gått såhär långt?

Och jag vet att jag inte klarar av det, men ändå så dricker jag.
Jag dricker och jag mår så jävla bra av det.
Lyckoruset jag får av alkoholen är sjukt, det är SJUKT.

Och du vill att jag ska stå vid din sida, stötta dig när du misslyckas och hjälpa dig upp.
Det jobbiga är att du accepterar situationen du är i, det gör inte jag.
Du kan ta misslyckanden, det kan inte jag.

Fan jag orkar inte mer

Usch det är verkligen hemskt när jag börjar känna abstinensen såhär på söndagskvällarna, jag är skakig och svag, trött, och enormt sugen på ALLT. Huvudet dunkar och jag är såkallat "gnässig" kan inte sitta / ligga still alls en lång stund och allt känns väldigt tungt och jobbigt..
Jag vet inte vad det ska bli av mig faktiskt, jag önskar att någon kunde rädda mig från den väg jag valt.
Jag vet att jag själv satt mig i denna situationen och ingen annan har makten att ändra på hur det ser ut förutom jag, men finns det någon där ute som ens förstår hur svårt det är?


Och du är inte här inatt, det är väl lika bra, men det är inte särskilt hjälpande, för nu blir det abstinens + oro & ångest över dig.
Härligt, gud vilken härlig söndagsnatt.

Jag ska ta 2 theralen och försöka att sova.. .
-

Fredag, igen.
Det är alltid fredag för mig, veckorna existerar inte.
Av någon anledning så är det alltid helg, och pressen startas tidigt.
Alla vill ha med mig ut, men jag vill inte. Samtidigt som min kropp skriker efter alkoholen.

En öl kan jag väl ta?
Fast nej, det kan jag inte.
När jag väl börjar dricka så kan jag inte sluta, det är omöjligt.

Vi får se vad jag tar mig till ikväll.

Mannen i mitt liv är ute och drogar, vem vet var han är, han ringer väl inatt om jag har tur. Men man vet aldrig, han kanske helt enkelt skippar att höra av sig helt. 
Det bästa vore om jag var nykter så jag kunde hämta honom också.
Men nej, jag känner inte för att vara nykter, jag känner inte för att sitta här själv och grubbla.

Vi får se vad jag ska göra!

Jag har alltid gillat att dricka och festa, jag började dricka alkohol när jag var 12 år, samma år började jag röka och jag förlorade min oskuld.
Tittar man bakåt i min släkt så kan man se att de flesta varit ganska svaga för alkoholens makt, mormor & morfar var alkolister, likaså farfar.
Och mamma.. Pappa han valde ju andra droger ^

Jag har aldrig reflekterat över att det varit något problem med mitt drickande förut, jag har alltid varit den vettiga som vet vad jag kan och inte kan dricka, och hur mycket jag klarar av.

Men någonstans så tappade jag bort mig.
Jag fann mig själv dricka för andra anledningar än vad jag själv var van vid
Jag drack större mängder än vad min kropp klarade av,
och jag slutade att minnas vad som hände under tiden jag var alkoholpåverkad.

Det är inte längre jag som styr utan alkoholen har all makt, det spelar ingen roll att jag går in med inställningen att "ikväll ska jag ta det lugnt" av någon anledning så slutar det ändå med att jag inte kan ta hand om mig själv, och när jag vaknar upp så minns jag ingenting.

Jag har aldrig varit den tjejen som följt med någon hem, utan jag har alltid hittat hem. Men ju längre tiden har gått och destå mer jag har druckit så har jag tänjt på gränserna.

Idag har jag inga gränser när jag dricker, dom är utsuddade.
Jag går ut med vetskapen om att vad som helst kan hände, och när jag tar min första öl så släpper jag alla hämningar, släpper verkligheten och låter alkoholen ta över.

Känslan är befriande.

Dagen efter är inte lika rolig, ångesten, rädslan, och paniken gör att jag kryper ihop i fosterställning och gråter.
Bara gråter gråter och gråter. Tills jag inte kan känna längre, likgiltigheten tar tag i mig..

Hur länge orkar min kropp?
Hur länge orkar jag?

Jag känner själv att jag går under men jag kan inte göra något åt det.

Jag vaknar upp på ett främmande ställe, tittar mig runt och det ser ut som en cell. Jag ligger på en madrass, men det är inte mina egna kläder som jag har på mig. Madrassen ligger på ett golv och ingjutet i väggen är någon form av brits. Utöver det så finns inget mer, en dörr, eller två dörrar faktiskt. Och bredvid dörren finns det en sån sak som gör att man kan prata om man håller in en knapp..
Jag reser mig upp sakta, hela rummet snurrar när jag staplar mig fram mot dörren. Trycker in knappen och säger bedjande
- "Kan ni släppa ut mig nu?"
Inget svar men jag hör rörelse utanför dörren. Dörren öppnas och där står en man i uniform och ler hånande och säger:
-"Det blir en halvtimme till för dig lilla gumman"

Jag frågar kaxigt om jag kan få röka i alla fall och han bara skrattar. Jag ber om en filt och ja de fick jag.
Sen satte jag mig inlindad i filten i något som verkade som en evighet men som troligen var en halvtimme. Hur hamnade jag här?

Mannen kommer och låser upp igen, de berättar att de hämtat upp mig utanför krogen och att jag varit väldigt alkohol påverkad.

Det säger mig ingenting alls, det är helt svart från gårdagens bravader. Det sista jag minns är den där äckliga jävla shotten..
Jag får igen mina kläder och grejer, får skriva på ett papper och sen får jag gå. Dom skjutsar inte ens hem mig, vilken service!

Jag bor ganska långt ifrån polisstationen och det var den värsta "walk of shame" jag någonsin haft faktiskt.

Ångesten är komplett, ännu en söndag har jag kommit till.
söndagar är helt klart den värsta dagen på hela veckan. Allt man gjort kommer ikapp en och jag ligger bara och skakar och gråter. Samtidigt som jag känner mig likgiltig och tom. Jag minns ingenting, det är som om jag inte varit där ens en gång. Det skrämmer mig.