fightforyou

Jag har alltid gillat att dricka och festa, jag började dricka alkohol när jag var 12 år, samma år började jag röka och jag förlorade min oskuld.
Tittar man bakåt i min släkt så kan man se att de flesta varit ganska svaga för alkoholens makt, mormor & morfar var alkolister, likaså farfar.
Och mamma.. Pappa han valde ju andra droger ^

Jag har aldrig reflekterat över att det varit något problem med mitt drickande förut, jag har alltid varit den vettiga som vet vad jag kan och inte kan dricka, och hur mycket jag klarar av.

Men någonstans så tappade jag bort mig.
Jag fann mig själv dricka för andra anledningar än vad jag själv var van vid
Jag drack större mängder än vad min kropp klarade av,
och jag slutade att minnas vad som hände under tiden jag var alkoholpåverkad.

Det är inte längre jag som styr utan alkoholen har all makt, det spelar ingen roll att jag går in med inställningen att "ikväll ska jag ta det lugnt" av någon anledning så slutar det ändå med att jag inte kan ta hand om mig själv, och när jag vaknar upp så minns jag ingenting.

Jag har aldrig varit den tjejen som följt med någon hem, utan jag har alltid hittat hem. Men ju längre tiden har gått och destå mer jag har druckit så har jag tänjt på gränserna.

Idag har jag inga gränser när jag dricker, dom är utsuddade.
Jag går ut med vetskapen om att vad som helst kan hände, och när jag tar min första öl så släpper jag alla hämningar, släpper verkligheten och låter alkoholen ta över.

Känslan är befriande.

Dagen efter är inte lika rolig, ångesten, rädslan, och paniken gör att jag kryper ihop i fosterställning och gråter.
Bara gråter gråter och gråter. Tills jag inte kan känna längre, likgiltigheten tar tag i mig..

Hur länge orkar min kropp?
Hur länge orkar jag?

Jag känner själv att jag går under men jag kan inte göra något åt det.