fightforyou

Jag sa att jag aldrig skulle vänta på dig, det snällaste mot både dig och mig vore om jag var ärlig och sa som det var.
Att det gör ont när jag vet att du är ute och drogar när du egentligen borde vara hos mig.
När du säger en sak och gör en annan.
Att jag behöver din styrka och din trygghet för att överleva mina egna problem.

Men när du säger förlåt så säger jag bara "allt är lugnt, jag visste att det skulle ta längre tid"

Jag är rädd för att du ska lämna mig om jag gör det för svårt för mig, jag är egoistisk.
Jag behöver dig för mitt välmående även om det innebär att du kan bete dig hur som helst. Jag vet redan av gamla erfarenheter att jag aldrig kommer kunna styra en drogande människa. Kärleken till drogerna är starkare än all kärlek, och sålänge det är lätt att vara med mig, sålänge det är lätt att droga så kommer du göra det .

Medans jag får sitta och vänta tills du kört slut på dig och du kommer hem till mig när det är dags att vila ut.
Jag vet hur det fungerar jag har varit här förut.

Och när ångesten och paniken kommer med rädslan för att förlora dig så ökar mitt sug efter alkohol mer och mer, det skulle vara så skönt att bara ta den där ölen och släppa taget om allting.
Men jag gör det inte, eller?
Jag måste hålla mig stark, starkare, starkast.
Men jag kan inte bära oss båda, inte föralltid.