fightforyou

och det var inte direkt otippat
och han kommer hit
trots allt

va konstigt??????????

INTE SÅ!

Det är fan alltid helg, veckorna sover jag bort.
Jag går som i dvala hela dagarna och på fredagarna så vaknar jag till liv igen.
Jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mig nykter denna helgen, men det blir svårt utan dig vid min sida.

Vi skulle ju lyfta varandra, hjälpa varandra, ta hand om varandra.

Men jag är så ensam nu att det ekar i mitt huvud.
Allt jag kan tänka på är hur skönt det skulle vara att få dricka sig berusad.
Hur gott det skulle vara med en öl.
Hur kul det skulle vara att gå ut och träffa folk.

Men det är bäst att jag stannar inne, det spårar bara ur när jag går ut nuförtiden.
Speciellt när inte du kommer vara där för att ta hand om mig längre.

I'm on my own, and I'm not that strong.

Det gick plötsligt upp för mig varför jag hållt mig borta från mina tidigare drogvänner, att jag valde att bryta helt med den världen när jag slutade med all skit.
För när man väl kommer in i den världen igen (det är som en helt ny värld) och kommer i kontakt med människorna och drogerna nästan dagligen, det blir så otroligt påtagligt, och man tänjer lätt på gränserna.
Man börjar ganska snabbt hamna i deras tankemönster och rättfärdigar sitt beteende på samma sätt som dom gör.

Det går inte att sluta med droger och samtidigt ha kvar drogande vänner, det måste ju vara ett faktum.
För frestelsen att ta just "det där" är ju enormt stor och där hela tiden.
Väljer man nya vänner, nya kretsar och tar sig bort från det, då är det inte alls lika svårt.
För det finns inte, man glömmer den världen litegrann och det gör det enklare.

Konstigt, men så är det verkligen.

Jag tittar på bilder och minnen på dig och mig för 5 år sen, så små, söta och oskyldiga.
Jag hade redan haft min period med diverse droger och du var alltid nykter när jag var full för du skulle ta hand om mig.
Du gjorde allting för mig, du vara den fina, snälla killen som bara brydde dig så jävla mycket och ville att allting skulle bli bra.
Vi träffades varje dag, och varje kväll.
Satt uppe hela nätterna, åt choklad och drack powerking, pratade om livet och kärlek, vänskap och hat.
Du var min bästa vän.
Tillsammans med dig var jag trygg.
Du har alltid fått mig att känna mig så trygg, så säker, och jag kan vara mig inför dig och du älskar mig ändå.

Men någonstans under dessa 5 år så tappade jag dig, och när jag hittade dig igen så var det såhär.
Och nu vill jag inte annat än att bara rädda dig, men jag kan inte. Jag är för svag.
Det gör så ont att jag förlorar dig, för jag vill inte förlora dig.

DU är en så otroligt fin människa och jag älskar dig så fruktansvärt mycket att jag skulle kunna ge upp allt för dig, för att du skulle må bra, för att du skulle bli frisk.

Men jag kan inte göra något annat än att bara se på, och känna hur du försvinner.
Och det gör ont i hjärtat, i magen, i själen.
Det gör fan ont överallt.

Man tänjer på gränserna, varför är det så?

Varje dag är en kamp.
Att kliva upp på morgonen är bland det jobbigaste som finns.
Även om jag vaknar upp bredvid dig, och det gör mig lycklig, så räcker inte lyckan långt när verkligheten kommer och slår en hårt i magen.

Påminnelserna om räkningar haglar in, inkasso och det kommer ju sluta med kronofogden för som det är nu har jag inte en krona över till någonting, MEN av någon anledning så har jag råd att vara full varje gång jag önskar vara full. Är inte det konstigt?

Och du har exakt samma ekonomiska problem, men du har ändå råd att handla droger varje gång du vill ha ett rus.

Livet är bra lustigt.
Livet är en kamp, det är oftast med motgångar än medgångar men ändå så fortsätter vi kämpa.

Vissa väljer att fly genom droger, medans andra väljer att slåss.
Jag har valt den enkla vägen, att fly. Men jag är beredd att börja slåss nu.

Helgen har bestått av en enda stor fylla, det har varit skönt och det har varit jobbigt.
Nätterna har spenderats med min älskade, som senast igår tog en jävla massa sub* och så klagar han, att han inte får det ruset han vill ha. MEn det är ju för att han är så van vid fentanylen, subben kommer ju aldrig att ge honom det som han vill ha, han måste lära sig att leva utan ruset ..

Vi har haft heta disskutioner idag, om droger och cigg o alkohol.
Jag är ju rökare, och han har inga problem med att jämföra sitt opiatmissbruk med mitt tokbaksberoende. Bara en knarkare skulle kunna göra en sådan liknelse, visst det är beroende, cigg är också en drog men jag ser det inte på så sätt.
Sålänge ingen tar skada eller illa upp av att jag röker så vad spelar det då för roll? Folk mår ju dåligt av hans missbruk, precis som dom gör av mitt alkoholmissbruk
Det kan jag absolut gå med på att jämföra, men inte ciggen.

Jag sa det till honom, slutar du med opiaterna så slutar jag röka, LÄTT. Och det finns inget tvivel i kroppen på att jag skulle klara det. Allt sitter ju i huvudet och med lite motivation så klarar man allt.

Jag önskar att vi var normala, friska människor; Men vi är så jäkla trasiga bägge två. Hur ska det gå?


*Sub = Subutex; ett läkemedel som används mot heroinmissbruk men som mer och mer börjar tas som en drog.

men jag ser att ditt kroppspråk är oroligt och dina pupiller är små.
Det är opiaterna som talar inatt.

Jag vet aldrig riktigt vem det är jag har här, om det är du eller opiat du.

Förvirrande, men det är stor skillnad.

Jag sa att jag aldrig skulle vänta på dig, det snällaste mot både dig och mig vore om jag var ärlig och sa som det var.
Att det gör ont när jag vet att du är ute och drogar när du egentligen borde vara hos mig.
När du säger en sak och gör en annan.
Att jag behöver din styrka och din trygghet för att överleva mina egna problem.

Men när du säger förlåt så säger jag bara "allt är lugnt, jag visste att det skulle ta längre tid"

Jag är rädd för att du ska lämna mig om jag gör det för svårt för mig, jag är egoistisk.
Jag behöver dig för mitt välmående även om det innebär att du kan bete dig hur som helst. Jag vet redan av gamla erfarenheter att jag aldrig kommer kunna styra en drogande människa. Kärleken till drogerna är starkare än all kärlek, och sålänge det är lätt att vara med mig, sålänge det är lätt att droga så kommer du göra det .

Medans jag får sitta och vänta tills du kört slut på dig och du kommer hem till mig när det är dags att vila ut.
Jag vet hur det fungerar jag har varit här förut.

Och när ångesten och paniken kommer med rädslan för att förlora dig så ökar mitt sug efter alkohol mer och mer, det skulle vara så skönt att bara ta den där ölen och släppa taget om allting.
Men jag gör det inte, eller?
Jag måste hålla mig stark, starkare, starkast.
Men jag kan inte bära oss båda, inte föralltid.

"Det har ingen betydelse hur mycket han inser att han har problem så länge han inte gör något åt det!
Det är inte ditt ansvar och den tunga bördan man lägger på sig själv när man verkligen vill att någon man älskar ska sluta missbruka gör bara så man glömmer sig själv totalt och till slut finns det ingenting kvar för all energi går åt till en massa skuldkänslor för vad man än gör så blir det fel när man utplånar sig själv för någon annan.

Jag vet att det svåraste som finns är att bryta upp från något man är van vid och börja tänka på vad man själv vill ha ut av livet istället för att alltid tänka på andra i första hand.
Om jag vore dig skulle jag ha gjort allt som står i min makt att vända ryggen till ett sådant liv som de är att stå bredvid en missbrukare vilket han är aktiv eller inte!!

Har du någon gång tänkt på vad du egentligen vill göra och vad du skulle må bra av?
Hur vill du att ditt liv ska se ut om Tex fem år?
Om du fortsätter att bara tänka på andra i första hand istället för att tänka på dig själv så kommer du att sitta där om fem år och allt kommer att kännas lika hemskt eller ännu värre än vad det gör nu. Att bryta upp från något invant känns hemskt för just då känner man sig så innivassen ensam och det gör så man går tillbaka till de gamla invanda!

Men när man tar sig över de så helt plötsligt en dag så kommer allt att kännas så enkelt när man då har släppt den tungaste börda som finns ATT TA ANSVAR FÖR NÅGON ANNANS LIV

Nu har jag brutit upp från ett förhållande igen från en som missbrukar och det jag vill säga med de är att ÄNDRAR man inte på sig själv så hittar man alltid någon ny att ta hand om och eftersom de e de jag alltid har gjort sedan jag var barn och är van vid det och alltid fått skuldkänslor när jag någon gång tänkt på mig själv i första hand så dras man till de invanda om man inte gör något åt sig själv.

Kanske finns de någon bra hjälp du kan få genom sociala att gå och prata med en psykolog kanske som min dotter gör och genom det börjar tänka på vad du vill genom att ta upp de känslor som kommer att dyka upp som gör så ont när man beslutar sig för att ändra på sig själv.

Du är värd ett annat liv än att utplåna dig själv för någon annan människa, vem de än är och du har så mycket kvalikationer och är en sådan fin tjej och bara du börjar tänka på dig själv och vad du vill så kommer allt att bli så mycket enklare och du kommer att må så mycket bättre.

Jag hoppas det här brevet ger dig lite och det är bara att höra av dig igen och jag önskar dig allt gott som bara finns för det är du verkligen värd.
Många varma kramar "
***